Utgrävningar av det sociala

Performative City Excavations, arrangerat som en upptakt till höstens Göteborgsbiennal, lyckas bara i viss mån skapa en kritisk relation till stadens sociala historia och samtid.

The New Beauty Council, Twilight Walk. Foto: Dorota Lukianska.

Göteborgs konstbiennal, Pandemonium – Art in the Age of Creativity Fever, tjuvstartade under helgen med Performative City Excavations. Det annonserades som ett performanceprogram, men rymde därtill föreläsningar, samtal och psykogeografiska stadsvandringar i situationistisk anda. Enligt curatorn Sarat Maharaj gäller den centrala frågan konstens kunskapsproduktion. Vilken kunskap kan den egentligen bidra med när just framställandet av kunskap blivit kapitalismens paradgren? Eller, som Mårten Spångberg mer reserverat formulerade det: kan man verkligen skapa [create] något när kapitalismen oavbrutet insisterar på att du ska vara skapande [creative]?

Det är frågeställningar som naturligtvis inte låter sig besvaras under vare sig en helg eller en hel biennal. Däremot implicerar de ett antal antaganden som jag inte kan låta bli att sätta frågetecken efter. Är den kognitiva kapitalismen verkligen dagens dominerande produktionssätt och inte bara en trendig teoretisk eurocentrism? Det globala industriella proletariatet har ju, som David Harvey visar, bara ökat sedan tidigt 1970-tal. Och varför skulle konsten ha ett inneboende kall att motsätta sig eller till och med överskrida kapitalrelationen? Själva det moderna konstbegreppet växer ju fram i samklang med kapitalismen och den liberala demokratin. Och, för att knyta an till såväl biennalens titel som samtid: är det verkligen konstens uppgift att vara tumultartad – vare sig det är traumat eller karnevalen som står modell – när detsamma nu kan sägas om det ekonomiska system den sägs utgöra ett alternativ till?

Synnøve G. Wetten, Experiment Based on a Shared Script. Foto: Dorota Lukianska.

Oavsett hur man väljer att besvara dessa frågor, så skiljer sig åtminstone uppsåtet att ställa dem från såväl föregående biennal som tidigare urbana interventioner i Göteborg. Föregående biennal, What a wonderful world, undersökte i synnerhet fenomenologiska och spatiala aspekter av den elektroniska bildens funktion som global vittnesbärare och kulturellt översättningsbart dokument. Årets upplaga verkar istället ha ett tydligare fokus på de epistemologiska och ekonomiska frågor som Göteborg med omnejd väcker. Och de stationer som Mobile Art Production häromåret satte upp längs Avenyn opererade genom ett undandragande från stadsrummet och in i det privata eller undangömda, bara för att där uppbåda ett slags rum för fiktion. Som titeln antyder svarar City Excavations med en arkeologisk metafor: det handlar om att gräva sig ned under stadens yta för att blottlägga vad som uteslutits samt öppna för nya rumsliga praktiker.

Men i ärlighetens namn fungerar det för det mesta så där. Ibland blir det rentav katastrofalt. Detta är i synnerhet fallet med Synnøve G. Wettens inledande Experiment utifrån ett gemensamt manus. Här har konstnären tillsammans med deltagare från en lokal SFI-kurs (Svenska för invandrare) satt samman en social skulptur: «en symbol för en poetisk och febrig aktivism». Den exotism som genomsyrar denna formulering tydliggjordes ytterligare under själva utförandet, med dess schablonartade gester: en löst sammanhållen grupp SFI-deltagare manar under gälla rop till explosiv flamenco. Snarare än någon social skulptur som öppnar för oväntade förhandlingar kom Wettens arrangemang bara att reproducera de skillnader som det hade för avsikt att upphäva. Genom de tydliga linjer som i rummet gick att dra mellan kursdeltagare och konstintresserade med sina kameror i högsta hugg, undrade jag för en kort stund om vad jag såg denna fredagsmorgon inte var en estetiserad socialturism?

The New Beauty Council, Twilight Walk. Foto: Dorota Lukianska.

Om Wettens projekt alltså bara skärpte de skillnader som verket föresatt sig att upphäva, så ledde The New Beauty Councils Twilight Walk snarare på ett olyckligt vis till att frågeställningen om  uteslutning och delaktighet förskjöts till representationens register. NBC har under våren fört samtal med några av stadens papperslösa. Dessa deltog inte i performancen, utan hade istället bidragit med för ändamålet utformande ansiktsmasker, som bars av performancedeltagarna under deras monstruösa skymningskarneval genom staden, på väg mot dess mest gentrifierade område, Eriksberg (gammal varvsindustri, numera sjönära insatslägenheter). Syftet sades vara att producera «nya rörelser, upplevelser och bilder för de kroppar som inte passar in». Verket är inte bara problematiskt i det avseendet att det i onödig utsträckning riskerar att stigmatisera den grupp det säger sig representera. För som sociologen Helena Holgersson visar i sin färska avhandling Icke-medborgarskapets urbana geografi så är bilden av den papperslöse som utanför samhället en starkt ideologisk mediebild. Snarare handlar det om människor som i det offentliga tvingas till olika taktiker och medborgarhandlingar då de söker stanna och etablera sig trots avslag på asylansökan. Kort sagt, människor som vi inte helt osannolikt arbetar och/eller bor grannar med, men som inte erhåller något politiska erkännande för det.

Medan den monstruösa skymningskarnevalen rör sig fram i staden slås jag dock av två andra tankar. Är det verkligen rimligt att i form av en performance transponera en ekonomisk och politisk exklusion av icke-medborgare till ett identitetspolitiskt spektakel? Jag är helt enkel tveksam till att överföringen är adekvat. Och även om den skulle kunna bevisas så finns det väl ingenting som säger att åsynen av detta skådespel leder till en förståelse av dess underliggande betingelser. Kort sagt, varför skulle en parad med maskerade människor dra mina tankar till stadens papperslösa? Och om jag därtill kommer att känna till detta finns det heller ingenting som garanterar politisk handlingskraft. Kritiken riskerar att bli en självuppfyllande profetia, en pleonasm, en kritik för de redan kritiska. Men man måste också fråga sig om inte själva det konstnärliga begäret att peka ut denna exklusion kan rättfärdiga densamma, eftersom uteslutningen genom den förvärvade kunskapen blir meningsfull.

Matthew Buckingham. Foto: Dorota Lukianska.

Matthew Buckingham, The Spirit and the Letter, videostill, 2007.

Det som avgjort räddar City Excavations är Matthew Buckinghams föreläsning kring Mary Wollstonecraft och verket The Spirit and the Letter (som kommer att visas på höstens biennal). I en stramt stiliserad video gestaltas Wollstonecraft. Hon vandrar upp-och-ned i taket på Literary Lounge of Westminster School och reciterar sina texter (där tempusformen ändrats för att tydligare addresera vår tid). En ljuskrona som återfinns i videon ska fixeras och förflyttas till golvet i det rum där betraktaren befinner sig, och i rummets bakre del ska det finnas en spegel som, likt en replik till Wollstonecrafts takvandring, återger betraktarens rum upp-och-ned. Återvändandet till protofeministen Wollstonecraft, hävdar Buckingham, är ett slags anakronistiskt svar på samtidens postfeministiska diskurs. Ett återvändande för Wollstonecrafts appell till en reflektion över den inverkan som sociala umbäranden har på vår politiska subjektivering. Men det är också ett återvändande i en annan mening, nämligen till de brev som Wollstonecraft skrev i just Göteborg (på jakt efter en tidigare älskares stulna fartyg!); en stad där (det sociala?) utrymmet för iakttagelser, enligt henne, tycktes begränsa tankens räckvidd. På så vis uppbådar Buckingham ett estetiskt rum för politisk reflektion över staden (medierad genom recitation) utan att ivra efter ett omedelbart etiskt ingrepp i densamma – vilket bara skulle upphäva konsten till fördel för en aktivism som närmast skulle likna politisk skuggboxning. Snarare handlar det om att dröja i det konstnärliga rummet som ett omfördelande av perspektiv vilket för samman platser och tider utan gemensamma mått. Om Buckingham talade om verket som ett anakronistiskt svar, kan vi med Deleuzes Nietzsche kanske tala om ett otidsenligt verk. Ett verk som kritiskt omprövar såväl eviga anspråk (jämlikhet) som aktuella värdens legitimitet (postfeminismen som ett historiskt överskridande av en obsolet feminism); ett verk som, med Nietzsches ord går «mot denna tid, till förmån, förhoppningsvis, för en kommande tid». Det är denna tid som ligger inveckad i verkets rum, mellan anden och bokstaven, kritiken och handlingen. Återstår så att vecka ut den under höstens biennal.

Leserinnlegg